killermood

Jag är så jäkla känslig sedan jag fick barn, jag har verkligen varje liten del av mitt hjärta utsmetad som ett extra hudlager.

Snubblade igår in på en blogg som tillhörde en tjej som hade gått bort i cancer, vilket bara i sig är fruktansvärt, att sådant ska behöva hända, den här bloggen var inte en sjukdomsblogg från början utan utvecklades till det i och med beskedet. Det värsta var ju i mitt tycke att hon hade en son, en son som hon lämnar kvar och aldrig får se växa upp, uppfylla sina drömmar, sin första kärlek, studenten, barnbarn. Allt berövades denna tjej allt för tidigt och jag klarade inte ens av att läsa bloggen direkt, jag grät och grät. Jag vill att alla ska må bra, speciellt barn, barn ska aldrig behöva vara otrygga, rädda eller ensamma. Jag tänker så otroligt mycket på människor som råkat ut för tragik i sina liv och det är mycket av energin som ryker på det, men jag kan inte låta bli, för jag bryr mig så himla mycket. Det är så lustigt att jag har den sidan av mig som bryr mig så sjukt mycket om människor, men sen en annan sida som kan vara väldans hård. Kanske hård yta och mjuk insida.. något sådant i alla fall.
Jag dissar i vilket fall förtidsdöden, den är allt annat än ok!