Dilemmat med D
Just ja.. jag har ett litet dilemma, kanske är det vanligt, kanske inte. Så här ligger det till.
Vi gick aldrig på någon mammagrupp, jag kände inte att jag hade orken för det. Jag var väldigt påverkad direkt när Lea skrek som liten, jag fick såna urladdningar i kroppen, inte för att jag ville, det bara blev så, svettningar och lite smått panikslagen, alltså inget galet eller så, men jag ville hålla mig på hemmaplan gärna, just för att inte behöva ha ett skrikande barn mitt i ingenstans, eller i alla fall långt hemifrån (min mammagrupp låg en bussresa på ca 10 min bort).
Nej, självklart är det inget konstigt om ett litet knytte gråter till eller visar sitt missnöje, det är inte där det ligger, utan bara att jag fick lite panik i kroppen, jaja, nog om det. I vilket fall har vi alltid fortsatt hänga med de vänner vi haft hela tiden, men ingen har direkt varit i bebistankar, så vi har inga nära vänner med barn i samma ålder, eller barn över huvudtaget. Någon finns väl här och var, men det kan röra sig om en bebis här och en 5-åring där.
Det trista i detta börjar visa sig nu, Lea är ett jättesocialt barn som älskar att leka med andra, hon får ju göra det på dagis, men sen då, efter kl 15 som hon blir hämtad varje dag, och alla helger. Helgerna träffar vi ofta familj så mycket som möjligt för att de ska vara med i alla framsteg hon gör, det går ju fort i den här åldern (hon fyller 2 år i augusti).
Så nu sitter vi i en sits där vi egentligen måste börja ragga barnfamiljer till vår umgängeskrets, men det kan inte vara det lättaste..
Ja, vi måste ta tag i det i vilket fall.. hon kan ju inte vara utan vänner varje helg.. ok, 2 år kanske inte är så farligt än, men hon älskar ju andra barn, såklart hon måste få hänga lite med de sina egna..
Det är mitt dilemma det..
Vi gick aldrig på någon mammagrupp, jag kände inte att jag hade orken för det. Jag var väldigt påverkad direkt när Lea skrek som liten, jag fick såna urladdningar i kroppen, inte för att jag ville, det bara blev så, svettningar och lite smått panikslagen, alltså inget galet eller så, men jag ville hålla mig på hemmaplan gärna, just för att inte behöva ha ett skrikande barn mitt i ingenstans, eller i alla fall långt hemifrån (min mammagrupp låg en bussresa på ca 10 min bort).
Nej, självklart är det inget konstigt om ett litet knytte gråter till eller visar sitt missnöje, det är inte där det ligger, utan bara att jag fick lite panik i kroppen, jaja, nog om det. I vilket fall har vi alltid fortsatt hänga med de vänner vi haft hela tiden, men ingen har direkt varit i bebistankar, så vi har inga nära vänner med barn i samma ålder, eller barn över huvudtaget. Någon finns väl här och var, men det kan röra sig om en bebis här och en 5-åring där.
Det trista i detta börjar visa sig nu, Lea är ett jättesocialt barn som älskar att leka med andra, hon får ju göra det på dagis, men sen då, efter kl 15 som hon blir hämtad varje dag, och alla helger. Helgerna träffar vi ofta familj så mycket som möjligt för att de ska vara med i alla framsteg hon gör, det går ju fort i den här åldern (hon fyller 2 år i augusti).
Så nu sitter vi i en sits där vi egentligen måste börja ragga barnfamiljer till vår umgängeskrets, men det kan inte vara det lättaste..
Ja, vi måste ta tag i det i vilket fall.. hon kan ju inte vara utan vänner varje helg.. ok, 2 år kanske inte är så farligt än, men hon älskar ju andra barn, såklart hon måste få hänga lite med de sina egna..
Det är mitt dilemma det..
Kommentarer
Trackback
