killermood

Ikväll har jag sysslat med att tänka på min "gamla" lillebror, (tillhör min gamla "svärfamilj"), han gick bort i våras i en väldigt tragisk olycka. Den 22 januari skulle han fyllt 18 år. Det här med döden känns så overklig, det är svårt att liksom ta in. Att en person försvinner från detta jordeliv. Någonstans vill man tro på något då, för att det inte ska kännas lika svårt att fortsätta leva framåt. Jag tänker på honom varje dag och mina tankar går till hans familj, hans mor som blivit kvar utan sin yngsta son som fortfarande bodde hemma, det tomrum som han lämnat efter sig, det går inte ens att föreställa sig den smärta som hon känner, att förlora ett barn, som man älskat och fostrat med allt gott som man önskar sitt barn, att berövas att få se till barn uppfylla alla drömmar, att bli vuxen, alla kramar, pratstunder som gått henne förlorat. Livet är inte alltid rättvist.. men att det ska behöva vara så svårt..